[a a a h h h h h h]
(detta skrevs vid 23-tiden igår)
Som jag nämnt tidigare får jag ibland bara nog på allt i allmänhet och människor i synnerhet. Jag vill bara komma bort och va ensam och inte behöva vara glad, rolig och så där charmig och social. Jag har inte varit själv nu på flera veckor vilket jag, utan att vara raketforskare, tror är en bidragande orsak till min irritation som växer inom mig. Sist jag hade den här känslan var när jag i rusningstrafik befann mig mitt i kollektivtrafikshelvetet på väg hem. Nu har jag varit omgiven (läs omringad) av folk hela helgen, inte mindre än 72 stycken, och veckan har redan brakat iväg i hundraåtti och jag har fortfarande inte fått sova ikapp. Jag försökte logga in på min blogg för några minuter sen för att skriva ett inlägg, men pga av server-jäveln-nått-data-skit-ett-eller-annat så funkar inte det. Jag tror det var nånstans då och i kombination av min (egentligen älskade) sambos övermännskligt höga te sörpling som det klicka för mig. PLUS att han ser på fotboll. Jag kanske låter som en tjej nu, men jag hatar fan fotboll. Jag har själv spelat fotboll i 12-14 år och varit väldigt intresserad, men jag insåg för nått år sen att det faktiskt är helt ok att inte gilla fotboll. Det var en stor befrielse för mig.
Min älskade mamma ringde förut också och fick känna av min kokande vrede. Eller kanske inte vrede vid det laget, men iallafall inte den bra Andreas som jag brukar vara.
Jag måste sova nu. När jag varit för mycket bland folk under för lång tid så blir det bara för mycket. Det är vid sånna här tillfällen som jag nästan kan identifiera mig med folk som dyker upp till jobbet eller skolan med ett automatvapen. Och med de psykotiska orden måste jag gå och lägga mig.
Som jag nämnt tidigare får jag ibland bara nog på allt i allmänhet och människor i synnerhet. Jag vill bara komma bort och va ensam och inte behöva vara glad, rolig och så där charmig och social. Jag har inte varit själv nu på flera veckor vilket jag, utan att vara raketforskare, tror är en bidragande orsak till min irritation som växer inom mig. Sist jag hade den här känslan var när jag i rusningstrafik befann mig mitt i kollektivtrafikshelvetet på väg hem. Nu har jag varit omgiven (läs omringad) av folk hela helgen, inte mindre än 72 stycken, och veckan har redan brakat iväg i hundraåtti och jag har fortfarande inte fått sova ikapp. Jag försökte logga in på min blogg för några minuter sen för att skriva ett inlägg, men pga av server-jäveln-nått-data-skit-ett-eller-annat så funkar inte det. Jag tror det var nånstans då och i kombination av min (egentligen älskade) sambos övermännskligt höga te sörpling som det klicka för mig. PLUS att han ser på fotboll. Jag kanske låter som en tjej nu, men jag hatar fan fotboll. Jag har själv spelat fotboll i 12-14 år och varit väldigt intresserad, men jag insåg för nått år sen att det faktiskt är helt ok att inte gilla fotboll. Det var en stor befrielse för mig.
Min älskade mamma ringde förut också och fick känna av min kokande vrede. Eller kanske inte vrede vid det laget, men iallafall inte den bra Andreas som jag brukar vara.
Jag måste sova nu. När jag varit för mycket bland folk under för lång tid så blir det bara för mycket. Det är vid sånna här tillfällen som jag nästan kan identifiera mig med folk som dyker upp till jobbet eller skolan med ett automatvapen. Och med de psykotiska orden måste jag gå och lägga mig.
Kommentarer:
Postat av: Michelangelo
Oj.... snacka om att känna igen sig.
Keep up the good work mate!
Postat av: [a u g u s t]
I thank you sir.
Postat av: Singeltjejen
Haha, jag tycker snarare att det tyder på dålig karaktär och "jag vet inte vad kärlek är". Jag har träffat killen i en halvtimme och han blir besatt. Jösses. Men nu verkar det tack o lov som om han gett upp! Puh!
Postat av: Singeltjejen
Å angående inlägget: känner också igen det där. När man bara vill komma bort från allt. Av någon outgrundlig anledning tycks det vara just då som alla bestämmer sig för att terrorisera en särskilt mycket. Kram på sig!
Trackback