[a u g u s t]

Det är ändå något väldigt intressant och spännande med att jobba i ett så enormt stort och framförallt internationellt företag som jag faktiskt gör. Vi närmar oss 400 TUSEN anställda världen över och har som ett krav att alla projekt ska innefatta global delivery, alltså använda sig av globala resurser. På det projekt jag jobbar nu är vi Svenskar, Danskar, Polacker, Norrmän, Finnar, Indier mm mm. En salig blandning språk med andra ord. De projekt jag är ansvarig för sträcker sig i tre länder och ett annat projekt jag är delaktig i innefattar 140 platser i 63 länder.

Det som fick mig att reflektera över det som egentligen blivit en ganska vardaglig internationell situation var när en Dansk bakom mig helt plötsligt börjar prata HELT flytande Japanska i telefonen. Vart kom det ifrån?

Alla arbetsplatser jag varit på har en sak gemensam: alla försöker verka så upptagna som möjligt och samtidigt göra så lite som möjligt. Det finns flera sätt som detta tar uttryck i. En gång fick jag till och med ett verktyg för att så optimalt som möjligt uppnåt detta. På min förra arbetsplats kom min kollega Lars fram med ett A4:a han skrivit ut och sa "följ bara instruktionerna". På detta papper var det en punktlista med saker jag skulle följa för att verka upptagen. Till exempel skulle jag gå i korridoren och se bekymrad ut. Stanna, lyfta ett finger och se ut som jag kom på något och sen tog ett beslut, och så vidare. Oerhört praktiskt.

Ett annat tydligt exempel är den hysteriska massdelegering som förekommer där alla försöker delegera sig själva arbetslösa. Det är inte enbart anställda med delegeringsbefogenheter som gör detta, nej nej. Det kan lika gärna vara tjejen i kassan på kantinan som lite snabbt och ledigt ber någon, vem som helst som råkar gå förbi, att kanske gå och hämta något en bit bort. Eller så får man ett mail där någon ber en att invitera till ett möte. Sen om man ska på det mötet själv eller inte, det är irrelevant.

Som liten lekte man polis, 007, brandman eller kanske bagare. Som vuxen gör man det samma. Man åker till jobbet i sin leksaksbil, gärna dyr och häftig, sen drar man ovuxna skämt med sina ovuxna kollegor, sitter i möten och diskuterar i cirklar och vägrar besluta något och om det eventuellt lyckas beslutas något blir det delegerade till andra att genomföra medans projektet ligger 100 miljoner över budget. Men vaddå? Det är väl bara låtsas pengar? Lite som i Monopol? Pax att va strykjärnet!