[a u g u s t]

På Roskilde kommer Diesel ha en Human Car Wash där modeller kommer tvätta folk som om de vore bilar. Typ. Låter iallafall oerhört lockande och givetvis något jag kommer testa.

Dagarna innan semster räknas ner. Idag är det 3 dagar kvar tills min vansinnes semster börjar. Fredag klockan 17 åker vi till Köpenhamn för en weekend där innan Roskilde festivalen intas med storm. Vi kommer möta upp vänner ifrån alla möjliga håll och kanter och skapa en stor camp i campen med minst 30 personer. Om du vill bli en del av oss så får du ta sikte på camp West och entré C. Väl mött.

Oslo är en av världens rikaste städer och en av de allra bästa städerna att bo i, i förhållande till köpkraft, livskvalitet och en hel del andra parametrar. Men det är även en stad med stora klyftor i samhället och en stad som är full med uteliggare, tiggare och knarkare, vilket oftast är allt annat än ömsesidigt uteslutande egenskaper. De är nog snarare uteliggande tiggande knarkare. Men det finns en viss tragekomik i det här. De är antagligen de uteliggande tiggande knarkare i världen som har det bäst ställt. Det är nämligen bara i Oslo som jag har sett några uteliggande tiggande knarkare som går runt med mobiltelefon, bluetooth headset och dyra Koss hörlurar. Idag på väg till kontoret såg jag även en av dessa killar som stod och lyxa till det lite och käka med sked direkt ur ett liter paket med färdig vaniljsås.

Jag har varit ute i det "riktiga" arbetslivet i snart ett år nu. Jag har ju egentligen jobbat sedan jag var 15-16 på sommarlov, mellan lumpen och studier och under studietiden. Men nu är första gången då jag egentligen bara jobbar och inte har några planer på att göra något annat de närmaste 40 åren. Usch, så hemskt det kändes nu när jag skrev ut det. Jaja, det får bli ett eget inlägg.

Det jag nu tänkte skriva om är att jag alltid varit väldigt ambitiös, motiverad och hungrig efter nya erfarenheter och upplevelser och att göra en bra karriär. Det är i och för sig så jag fortfarande ser på mig själv och jag är en sann karriärist. MEN, i Norge (iallafall i en stor organisation) så sker väldigt lite. Jag känner nu när ett års gränsen närmar sig att jag bara bli mindre och mindre hungrig och motiverad för varje dag. Folk gör inget här! "Ting tar tid" verkar vara ledorden på den norska arbetsmarknaden. Du ska göra så lite som möjligt, ta så lite ansvar som möjligt, arbeta högst 37 timmar i veckan och kompensera det med så långa luncher och pauser som möjligt och självklart, en helt absurt hög lön. Och nu märker jag tyvärr på mig själv att jag, mot min vilja, indoktrinerats in i denna kulturen.

Det låter kanske inte så dumt att glida runt och socialisera hela dagarna, men jag vill ju utmanas! Att vara underarbetad och överbetald är inte så kul som det låter.

Svenskar är ett högst intressant folkslag. Igår spelades, som alla vet, Sveriges första EM-match. På plats här i Oslo har de, vid en stor fästning nere i närheten av Aker Brygge, slagit upp en enorm storskärm ute och gjort ett jättejippo med ölförsäljning, grillad mat, en läktare och en massa bord och stolar. Jag har hört många olika siffror på hur mycket folk de tar in, allt ifrån 3000-6000. Hursomhelst var det tvärfullt igår. Och i stort sätt bara svenskar. Stämningen var obeskrivlig!

Det som enligt mig gör oss svenskar så intressanta är att vi i alla andra sammanhang går runt och tyngs av jantelagen och vill hellre vara osvenska än svenska. Det mesta som har med Sverige att göra känns lite små pinigt och det är bara när man är utomlands det är ok att va stolt som svensk. Annars kanske man kan uppfattas som rasist eller nationalist. Men det finns så klart det undantaget som bekräftar regeln: Sportevenemang. Då ska man vara blå-gulast av alla! Igår hade de flesta av oss flera tusen deltagande svenskar klätt oss i gula och blåa kläder, målat ansiktena och viftade med gula och blåa halsdukar, flaggor eller andra passande tillhyggen i motsvarande färgskalor. En timma innan matchen står vi (jag var ju trots allt en del av detta, dock omålad) och dansar på borden till tonerna av Tomas Ledin, Markoolio, E-type, När vi gräver guld i USA och alla andra svenska klassiker både ur sport synpunkt och almänna topplistor från 90-talet.

Med en kollektiv kärlek och känsla av gemmenskap sjunger vi nationalsången (för det vågar man ju bara göra nu och på skolavslutningar, aldrig på nationaldagen), Mera Mål och Vi är på gång. Skrålar och applåderar och kör den tafliga "andra sidan är ni klara".

I ett kollektiv förstående och socialt samspel sitter vi ner under matchen för att alla längre bak ska kunna se, men när det blir målvittring ställer vi oss tillsammans upp och skriker. Detta är ett rollspel som vi förstår och som vi gör för att alla ska få se och kunna deltaga. Men varpå minuterna till slutsignal närmare sig och promillehalten ökar är det några som glömmer av detta samspel som vi under de tidigare 75 minuterna har genomfört. Några står kvar och dansar i glädje varpå folk bakom, till en början vänligt, ber de sätta sig ner. Efter ett par tillrop inser vissa glädjen som finns förenat i alkohol, sport och slagsmål och börjar skrika fitta och kasta ölglas och askkoppar på de stående. Eskaleringen är ett faktum och helt plötsligt har de som ville veva fått sin önskan igenom och 10 stycken kastar sig på varandra. I mitten av detta inferno står en stackare, nästan med tårar i ögonen och pekar på sin landslagströja och rycker i den för att försöka få andra att förstå att "men jag är ju svensk, vi vinner ju, jag vill ju bara fira tillsammans med dig kära landsman".

Svenskar. Vi är väl för härliga.

Här bjuder jag på en skön låt ifrån Santogold - L.E.S. Artistes.