[g a r d e r o b s b l o m m o r]
Stämpeln från igår ser ut som en fästing. Ordet fästing är väldigt logiskt, den fäster sig ju. På norska finns det flera ord för fästing, lite som eskimoernas relation till ordet för snö. Ett exempel är flått. Ganska ologiskt. Skaubjørn är ett annat. Det vill säga skogsbjörn. Ologiken flödar. Jag föreslog hopperrynt eller biteblod.
Att jag har lyckats hålla mina blommor i fönstret vid liv tyckte hon inte alls var imponerande. I och med att de är garderobsblommor kan jag nästan förstå det. Men jag har faktiskt lyckats mörda den i allmähetens ögon dittills ansett som odödliga garderobsblomman en gång. Den processen kan nog bara beskrivas som ett utdraget och metodiskt överlagt mord, vilket närmast kan liknas vid tortyr. Jag gick segrande ur striden. För varje dag dog långsamt blomman lite mer och jag njöt samtidigt som jag förbannade den för att vara så långlivad. Men dö då din jävel! skrek jag åt den.
Nu kan jag ha lite dåligt samvete för det och försöker nog gottgöra det onda jag orsakat artens fortlevnad genom att skämma bort mina nuvarande garderobsblommor. En annan sak jag har dåligt samvete för är att jag länge varit otrogen. Det hela började som en passionerad romans där jag dagligen lärde mig nya berikande saker. Men efter ett tag dog passionen och nyhetens behag och jag började träffa en ny lite på sidan. Den nya känndes annorlunda och spännande, inte alls som den förra. Den nya var även mer lättillgänglig och flexibel, gick med på allt. Oavsett vad jag sökte så fanns det att hitta i den nya. Så till slut gick jag helt över till den nya och har nu haft en tämligen lång relation med denna. Men varje gång jag ser mitt gamla uppslagsverk stå och samla damm i bokhyllan skäms jag alltid lite och vill be om ursäkt för att jag är så kär i Wikipedia. Men jag försäkrar uppslagsverket alltid om att jag fortfarande har känslor för den. Det kommer jag alltid ha.