[s o c i a l - k o m f o r t z o n]
Alla former av personlig utveckling intresserar mig. Det är till exempel min strävan efter utveckling som fått mig att börja spela skivor på Sør och fått mig att påbörja min förhoppningsvis lysande författarkarriär, för att ge ett fåtal exempel. Min kär mor ringde mig ifrån Paris i måndags mitt under mitt skivspelande. Hon skrattade så hon tjöt när jag berättade vad jag gjorde.
"Men kan du sånt?"
"Nej men jag håller på att lära mig, as we speak."
"Ja, det är ju när vi sätter oss utanför vår sociala komfortzon som vi utvecklas. Lycka till"
Hon vet att jag gillar utmaningar och utveckling, hon är likadan själv. Även om hon än så länge kanske inte valt samma utvecklingsområden som mig.
Ikväll ska vi eventuellt på Cinemateket och se en Öst-tysk film, "Die Architekten". Efter filmen kommer det vara en debatt. Det kan bli mycket intressant. Sitta efter en smått kommunistladdad film (om jag förstått det rätt) och debattera med eldsjälar om arkitekturens påverkan på samhället genom möjligheten att uttrycka statsapparatens stränga kontroll och makt. Personlig utveckling kommer väl som sagt först när man tar sig utanför sin komfortzon. Detta är utanför min komfortzon. Min största oro är bara att jag kommer bli väldigt irriterad på eventuella rödstrumpors argument och kasta mig handlöst in i en debatt som jag omöjligt kommer komma segrande ur med mina alldeles för svaga fakta baserade på alldeles för mycket känsla.
Hur blev det med debatten?
Faktiskt så gick vi innan debatten börja för att hinna till Harrys för att se andra halvlek av Sverige-Turkiet. Så mycket för personlig utveckling igår... Filmen var dessutom olidligt dålig tyckte jag. Intressant miljöer och väldigt intressant att se hur livet var i forna Öst-Tyskland. Men pinsamt dåligt skådespeleri. Så jag fick trots allt befinna mig utanför min komfortzon på så vis.