[a u g u s t]

Jag har precis kommit hem från jobbet. Jag kan bara konstatera en sak efter dessa två dagar på kontoret, efter dessa två veckodagar. Gott folk, jag är fortfarande bakis. Helt tokigt, jag vet. Men jag kan inte beskriva mitt tillstånd på något annat sätt. Jag och Jocke ska egentligen till gymmet och boxas ikväll, eller om mindre än en timme. Jag blir hellre jagad av vargar, som Orup hade uttryckt det. (Jag har länge försökt namedroppa och citera Orup i denna blogg, äntligen: mission accomplished)

På sin höjd kan jag tänka mig att gå/små jogga till gymmet och rycka sporadiskt i några vikter, men framförallt spana in söta gymtjejer. Även om "gymtjejen" är långt ifrån min typ av tjej.

Jag har i kombination med, eller kanske snarare som en följd av, denna förlängda bakfylla känt något som nog bara kan förklaras som kraftlös rastlöshet. Det vill säga att det kryper i benen och rumpan på mig, jag måste aktiveras, samtidigt som jag inte har en fungerande muskel som kan omgöra rastlösheten till rörelser. Minsta försök till att höja pulsen från den behagliga vilopulsen på ca 49 slag i minuten (kanske inte märkligt jag är iskall och blå i färgen) till något närmare hundrastrecket resulterar i våldsam yrsel och gubbjämmer.