[a u g u s t]

Svenskar är ett högst intressant folkslag. Igår spelades, som alla vet, Sveriges första EM-match. På plats här i Oslo har de, vid en stor fästning nere i närheten av Aker Brygge, slagit upp en enorm storskärm ute och gjort ett jättejippo med ölförsäljning, grillad mat, en läktare och en massa bord och stolar. Jag har hört många olika siffror på hur mycket folk de tar in, allt ifrån 3000-6000. Hursomhelst var det tvärfullt igår. Och i stort sätt bara svenskar. Stämningen var obeskrivlig!

Det som enligt mig gör oss svenskar så intressanta är att vi i alla andra sammanhang går runt och tyngs av jantelagen och vill hellre vara osvenska än svenska. Det mesta som har med Sverige att göra känns lite små pinigt och det är bara när man är utomlands det är ok att va stolt som svensk. Annars kanske man kan uppfattas som rasist eller nationalist. Men det finns så klart det undantaget som bekräftar regeln: Sportevenemang. Då ska man vara blå-gulast av alla! Igår hade de flesta av oss flera tusen deltagande svenskar klätt oss i gula och blåa kläder, målat ansiktena och viftade med gula och blåa halsdukar, flaggor eller andra passande tillhyggen i motsvarande färgskalor. En timma innan matchen står vi (jag var ju trots allt en del av detta, dock omålad) och dansar på borden till tonerna av Tomas Ledin, Markoolio, E-type, När vi gräver guld i USA och alla andra svenska klassiker både ur sport synpunkt och almänna topplistor från 90-talet.

Med en kollektiv kärlek och känsla av gemmenskap sjunger vi nationalsången (för det vågar man ju bara göra nu och på skolavslutningar, aldrig på nationaldagen), Mera Mål och Vi är på gång. Skrålar och applåderar och kör den tafliga "andra sidan är ni klara".

I ett kollektiv förstående och socialt samspel sitter vi ner under matchen för att alla längre bak ska kunna se, men när det blir målvittring ställer vi oss tillsammans upp och skriker. Detta är ett rollspel som vi förstår och som vi gör för att alla ska få se och kunna deltaga. Men varpå minuterna till slutsignal närmare sig och promillehalten ökar är det några som glömmer av detta samspel som vi under de tidigare 75 minuterna har genomfört. Några står kvar och dansar i glädje varpå folk bakom, till en början vänligt, ber de sätta sig ner. Efter ett par tillrop inser vissa glädjen som finns förenat i alkohol, sport och slagsmål och börjar skrika fitta och kasta ölglas och askkoppar på de stående. Eskaleringen är ett faktum och helt plötsligt har de som ville veva fått sin önskan igenom och 10 stycken kastar sig på varandra. I mitten av detta inferno står en stackare, nästan med tårar i ögonen och pekar på sin landslagströja och rycker i den för att försöka få andra att förstå att "men jag är ju svensk, vi vinner ju, jag vill ju bara fira tillsammans med dig kära landsman".

Svenskar. Vi är väl för härliga.