[a u g u s t]

Jag vill bara uppdatera er med infon att de nu slutat leta efter den ballongburne och uppenbart sinnesförvirrade flygande prästen. Vi kan väl tillsammans ta en tyst minut för denna eldsjäl klockan 17:00 (GMT +2) i eftermiddag?


Sen dagens lilla tips, om man slickar sig i naveln efter ett träningspass så smakar det precis som oliv.

Det är många som mailat in till mig och utryckt sina åsikter om att det är för många präster här i världen.

Men nu har vi en präst mindre. Trots att just den här prästen var utrustad med hjälm, värmekänslig dräkt, fallskärm, GPS och satellit-telefon så räckte inte hans tro till för att rädda honom.

En av mina favoritsidor här på nätet är Chuck Norris Facts.com. Chuck har väl alltid varit lite av ett skämt, men på senare år så har som exempel den tidigare nämnda hemsidan och Facebook applikationer skapats och Conan O'Brien hade länge en del i sitt program där han drog i en Chuck Norris spak vilket startade pinsama klipp ur Chuck's gamla filmscener. Anledningen till att jag drar upp detta nu är för den här tragikomiska artikeln i Aftonbladet. Två grabbar i New Jersey har skrivit ihop en dödslista på vilken namn på elever och lärare på sin skola står med. Och Chuck Norris. Riktigt varför de känner sånt hat mot stackars Chuck förstår jag inte och heller inte kopplingen mellan sina antagligen avskyvärda klasskamrater och lärare och roundhouse kickern Chuck.

-Det här är bara ett av många varningssignaler som vi i vårt samhälle har ignorerat alldeles för länge, säger Chuck Norris själv i ett uttalande till TMZ.

Saker som inte Chuck Norris sagt, men som sagts om Chuck Norris:

• There is no theory of evolution. Just a list of creatures Chuck Norris has allowed to live.
• If Chuck Norris is late, time better slow the fuck down.

Igår var det personalfest. Den kom som uppsmygande ifrån ingenstans. Helt plötsligt i onsdags satt alla och pratade om festen och smidde hemmakontorsplaner inför fredagen. Jag hade ju accepterat mötesinkallelsen för en månad sen och mycket riktigt stod där i kalendern "GBS allmøte i Oslo Sentrum, Stratos, avslutas med socialt arrangemang".

Klockan två var vi iallafall på plats i en av Oslos bästa festlokaler. Stratos har många coola klubbar under sommarhalvåret (ikväll är primiären). Vid 18-tiden var det dags för festen att börja. Lagom efter att det andra glaset champagne fyllts upp så gick brandlarmet. I vanlig ordning blev reaktionen att alla först tystnade och lyssnade på larmets skrik för att sedan se sig runt och sen fortsätta dricka och skratta som ingenting. Inte förrens en liten späd servitris ropar ut att vi måste lämna byggnaden på riktigt reagerade vi och gjorde så som sig bör vid larmsituationer. Hela huset tömdes på folk och Youngstorget utanför fylldes. I väntan på att få återgå till festen så smet några av oss bort till det närbeliggande Café Sør för en midlertidig öl. Det var först då det gick upp för oss att va fan skulle vi gjort om vi på väg ner för de 11 trapporna, säg någonstans mellan 7:e och 8:e våningen, mötts av ett inferno och eldhav?

Fribar och tapas var arrangemanget och det blev mycket god stämning. Strax innan 22 fick vi veta att friheten i baren skulle tas ifrån oss 22. I sann skandinavisk anda stod helt plötsligt alla med minst två öl i händerna och bord fylldes upp med vinglas. Vid något senare tillfälle togs ett gemensamt beslut att vi unga och glada skulle vidare ut into the night. Vi tog oss dock inte längre än till Internatsjonalen som ligger i botten på huset. Ett schysst ställe med mycket konstfolk och vänstervridna. Jag fick ganska tidigt syn på en vacker tjej i rödkappa, blont ganska kort hår, kjol, vit skjorta och slips. Jag såg henne genom baren, tog fram mitt paket Lucky Strike, tittade på henne, nickade utåt och vände mig om och gick. (oerhört cheesy, jag vet, men jag vill se om det gick)

Över ciggaretterna berättade hon att hon fyllde år. Hon frågade vad jag gjorde och när jag berättade det kallade hon mig för kapitalistsvin. Hon kallade även sig själv för kulturhora, som i vanliga fall jobbar inne på baren på just Internatsjonalen samtidigt som hon försöker få ut sin egen designade klädkollektion på marknaden. Hon tyckte jag var söt för att vara ett kapitalistsvin.

Jag och en kollega stannade tills det bara var en handfull kvar. När jag pratade med pappa idag frågade han om jag alltid var tvungen att vara den som låser och larmar? Jag svarade att jag sover så oroligt om jag inte vet att lokalen är larmad och säkrad när jag går hem.

Vi satt och pratade om Facebook under fikan på jobbet. Det finns ju uppenbart en massa både för- och nackdelar med denna interaktiva stalkerbasen. Då slog det oss att det finns uppenbara likheter med vår egna betydligt mindre interaktiva barndom. När jag gick på låg- och mellanstadiet samlades det hejvilt på små foton på kompisar. Du vet sånna små porträtt på en själv som man tog, utöver klassfotot. Dessa byttes och delades ut till alla man kände och detta blev till en uppenbar måttstock på hur pass populär man var och hur många vänner man hade. Precis så kan det ju kännas med Facebook ibland, att den tagit rollen som popularitets måttstock. Personen med flest antal wall-inlägg, vänner, grupper och roliga bilder är den som är lyckligast, har flest vänner och är mest populär. För vem kan ärligt talat, med handen på hjärtat, säga att de faktiskt är vän med de 253 "vänner" de har addat på Facebook? Jag personligen hade iallafall aldrig mer än ett 30-tal små porträtt på kompisar när jag gick i grundskolan.

Sen nämnde en kollega kopplingen mellan Facebook och de "mina-vänner" böcker man hade under samma era. Där man utöver bilder på sina kompisar kunde fylla i deras intressen, favoritämnen, fritidssysselsättningar mm mm. Det är ju precis vad Facebook är! En "mina-vänner" bok för grundskoleelever i alla åldrar. En betydligt mer lättuppdaterad och dynamisk version av "mina-vänner" böckerna dessutom.

Efter en enkel sökning på dessa "mina vänner" böcker för att hitta en trevlig bild på en sådan att lägga till i detta inlägg, visade det sig att någon (i vanlig ordning) redan tänkt på detta. Det är svårt att påstå sig vara inovativ och att tänka utanför lådan när Google så snabbt kan punktera ens känsla av nytänkande med en enda sökning. Å andra sidan kanske detta bara ger mer tyngd och reliabilitet till mitt inlägg?

Det jag nu kommer berätta för dig kommer kunna förändra ditt liv, din nations framtid och framförallt din grannation Norges framtid. Jag kommer avslöja Norges största och bäst bevarade hemlighet. Igår berättade en svensk kollega följande för mig.

På kontoret här i Oslo jobbar en man som är född svensk och som efter 20 år i göteborg flyttade till Norge där han nu också levt i 20 år. Han har norsk fru och två snorska barn. Han har erfarenhet av de två tidigare nämnda nationernas kulturella skillnader på ett hands-on vis. Han avslöjade Norges största statshemlighet för min kollega igår. Det finns ett norskt hemligt kodord som har en fantastisk påverkningsförmåga. Det hela har historiska förklaringar. Svergie har i stort sätt alltid varit en enad nation med en kung som styrde över hela landet. Vi svenskar har sedan urminnestider blivit indoktrinerade till att lyda och inte ifrågasätta i för stor grad. Vi rättar oss i leden och gör som vi blir tillsagda. Norge däremot, har en annan historia där landet var uppdelat i mindre riken där varje rike hade sin kung och där alla var med och bestämde och fick tycka till. Det här har skapat ett beteende hos norrmän där de i alla situationer vill få sin röst hörd och tycker det är en självklarhet att få vara med och bestämma.


För att exemplifiera:


Den svenskfödde-för-att-senare-emigrera-till-Norge mannen fick uppleva detta under ett projekt han jobbade på där Oslos flygplats byggdes. Tre dagar innan flygplatsen skulle öppna är det totalt kaos. Det är hantverkare, skräp, verktyg och oreda överallt. Den svenskfödde mannen känner enorm panik över att det här oorganiserade helvetet aldrig kommer bli klart i tid. Men då, när det är som mest åt helvete tystnar kaoset och alla norrmännen ser smått desperat på varandra, och så säger en av dem det norska kodordet "Skippertak!" Helt plötsligt förvandlas den tidigare ofokuserade och underpresterande gruppen förvirrade och lata norrmän till en gemensam kraft där alla presterar som om deras liv hängde på det. Städare håller i spikarna som snickarna hamrar i, elektriker och arkitekter hjälps åt med belysningen och allihop äter i skift för att hjälpa varandra och tillsammans nå det gemensamma målet.

Det här kan vara svårt att tro på, men under middagen på Thüllins Café igår frågade vi vår kontakt in till den norska kulturen, Sven, om det här verkligen är sant. Han nickade nervöst och erkännde med en landsförrädisk min att det är sant. Det bästa med det här är att uttrycket Skippertak är något som alla norrmän känner till, men har en enorm respekt för. Det är inget man slänger ur sig i tid och otid, utan det är när det riktigt gått så långt att man är helt FUBAR och det finns inget mer att göra än att ta ett ordentligt Skippertak och få allt gjort. Vi misstänker att det här är något som har blivit så pass indoktrinerat i alla norrmän att de har det i sig redan sedan födseln. En genetisk förändring som skapat denna instinkt, eller möjligtvis en hypnos vid barnsben, som gör att när de hör kodordet Skippertak så brinner det till inne i huvudet på norrmännen och de presterar helt plötsligt och oförklarligt som maskiner.

Efter det att vi hade skrattat oss halvt medvetslösa så började vi fila på alla de möjligheter som denna enorma makt vi nu besitter ger oss. Denna dominans vi nu kan utöva över, de tidigare ansedda som lata, norrmännen är ju oändlig.